Vårsalongens äldsta konstnär

Det är aldrig försent. Vid drygt 80 år började Siv Appelqvist att måla. Vid 90 år ställer hon ut för fjärde gången på Liljevalchs Vårsalong. Hon är därmed den äldsta konstnären som ställer ut på 2015 års Vårsalong.

Siv Appelqvist var drygt åttio år när hon började måla. Nu deltar hon för fjärde gången i Liljevalchs vårsalong. Ändå tvekar hon att titulera sig konstnär.

Nära konsten

Siv Appelqvist, född 1925, har levt nära konsten i hela sitt vuxna liv i princip utan att måla en enda tavla. Hennes make däremot, Börje Appelqvist, kallade sig konstnär redan när de gifte sig någon gång precis i slutet av andra världskriget.

– När vi träffades tyckte jag kanske att det var kul att titta på tavlor, men jag kan inte säga att jag hade något speciellt konstintresse. Det kom med åren eftersom vi diskuterade mycket konst och ofta gick på utställningar tillsammans.

Vid något tillfälle provade Siv också att måla en tavla själv, en kyrka.

– Men det blev verkligen inte bra och jag tänkte att det inte var värt att fortsätta försöka.

Ständig skaparglädje

Siv fortsatte istället sin karriär som sköterska inom barn- och ungdomspsykiatrin och den kreativa lusten tog sig uttryck i ett ivrigt pysslande med heminredning. I perioder har hela bohaget kunnat vara fyndat på loppisar. Omarbetat, målat och hemsytt. I lägenheten i Lund syns skaparglädjen tydligt för den som kommer på besök.

I hallen står en klädhängare byggd av en gammal lampa, väggarna är dekorerade i ett tätt mönster av Börjes oljemålningar, diverse loppiskuriosa, fotografier och i sin ateljé längst in i lägenheten - sina egna tavlor. Även på golvet i vardagsrummet står en stor mängd av det egna måleriet utställt, lutat mot möblemanget eftersom Siv är mitt uppe i en sortering.

Svävar iväg

– Måleriet har blivit en huvudsyssla nu. Efter frukost går jag in i ateljén och läser tidningen, kanske löser något korsord och sen börjar jag rita några streck. Funderar lite och lyssnar på radio. Ibland sitter jag uppe till två på natten.

Hon målar i tusch och akryl, med pennor och färgpytsar noggrant sorterat på skrivbordet i ateljén. Målningarna börjar oftast med blyertsteckningar, kanske av några husfasader. Sedan svävar de iväg i abstrakta mönster, växter och allehanda figurer och människor som befolkar Sivs helt egna värld. Inget planeras i förväg.

Tröst i bildskapandet

– Jag målar sådant jag tycker är fint, det är oftast intryck jag får i vardagen, eller gamla minnen som kommer upp.

Hon är helt självlärd och trodde nog aldrig att hon skulle satsa så mycket på att måla. Men när hennes make blev sjuk och gick bort 2007 hittade hon tröst i bildskapandet. Det började med julkort, 30 stycken per år. Inga julmotiv direkt, precis som nu målade hon sådant hon tyckte var vackert.

– Så fick jag höra att mina vänner börjat rama in mina julkort och hänga upp dem på väggen. Då började jag plötsligt tro att jag kanske kunde måla trots allt.

Men hon är fortfarande tveksam att själv kalla sig konstnär.

– Jag har alltid varit pysslig på olika sätt, det här gör jag bara för att det är roligt. Men jag hade lika gärna kunnat vara snickare. Jag har till exempel byggt den där altanen, säger hon och pekar ut genom köksfönstret.

På frågan hur hon själv skulle beskriva sin egen konst säger hon däremot utan att tveka:

– Bra.

En beskrivning som är befriande att höra. Och för en självlärd konstnär som trots att hon fyllt 90 år ägnar dagarna åt att måla finns naturligtvis heller inte tid för falsk blygsamhet.

– Människor tror ofta att de inte kan och därför törs de inte riktigt försöka. Men oavsett vad man gör måste man lita på att det blir bra bara man tycker det är kul.

Text och foto: Linus Höök